My memories won't ever fade away

Nu har jag åkt hem från mitt ridläger. Det har varit fina dagar, och visst saknar jag det lite när jag tänker tillbaka på hur det var. Det liksom sticker till i mig av längtan blandat med en känsla av nostalgi.

Sista timmen fick jag se många tårfyllda ögon och ledsna människor. Jag var inte en av dem. En speciell känsla av att jag kanske borde gråta lite jag med, eller iallafall vara lite ledsnare. Men jag var inte ledsen. Nästan inte alls.
För jag visste att jag skulle komma tillbaka. 


Jag har haft de bästa åtta dagarna på länge. De har varit fyllda med godis, skratt, Skip-Bo, kvällsflum, känslan av att vara sockerspeedad, ridning, fotografi, vänner och ungefär hundratusentals bra saker till.

Om man tittar på bilderna och läser texten och multiplicerar det med 100 000 000 så får man nog en ungefärlig bild av hur det kändes. Så gör det är ni snälla, innan ni säger att jag överdriver. 

Hjälmtuggande är en underskattad hobby. 

Vad man kan vara söt då.

Fölhagen blev snart min favoritplats. Så söta och roliga de var!

Gulligt värre.

Och precis när jag trycker av vänder han fram öronen. Duktiga lilla Karlo. 

"Din tur!" 

Såhär ser Nellys skor ut om en Stina har knutit ihop dem. For your information. 

Vem kunde väl tro att den här underbara bollen skulle vara en hästleksak av något slag? Vi hittade ett mycket bättre användningsområde. 

Man kan spela fotboll med den också.

Skip-Bot som någon tog med sig användes flitigt.

Och alla utom jag var blandningsproffs.

Vi tröttnade aldrig på Skip-Bo.

antagligen var vi alla ganska dåliga på att dölja våra kort, och Nelly var ganska bra på att kika på andras.

Här blandas det...

När jag kom hem fotade jag sniglar i mormors trädgård. (okej, snäckor då..)

Och björklöv.