Känslokall

Jag är ganska kall. Känner mig mest som en maskin. Ingen har märkt något ännu, och kanske kommer de aldrig att göra det. Mitt humör blir jämnare och jämnare. I de flesta öron låter det positivt, men inte i  mina. Jag blir liksom aldrig riktigt glad, eller riktigt ledsen. Jag är liksom på medel hela tiden. Och inte blir det bättre av att mina kompisar hela tiden berättar för mig att jag är " så tyst hela tiden " och " så tråkig ", ibland undrar jag om jag verkligen borde umgås med dem. De förstår mig inte, och försöker inte heller göra det. Jag längtar till gymnasiet. Nog för att det kommer bli mera arbete, men kanske, kanske hittar jag någon liten kompis där som är lite lik mig, som förstår mig. Jag är så ensam, och samtidigt så omgiven av folk. Människor jag inte trivs med.
Jag tror att jag har glidit ifrån mina kompisar. Som en växt, vars grenar först växer så nära stammen, men sen viker av mer och mer åt ett eget håll.  Jag är den grenen.

~Bilderna är från weheritit.